Så gjorde hon det. Slöt ögonen och tillät sig tappa fotfästet.

 

Nu svävar jag inte, jag faller. Men inte nödvändigtvis nedåt. Jag bara faller, sådär så det känns i hela kroppen. Säkert kommer en punkt då jag krashlandar, men kanske en bit ifrån den fasta mark jag förlitade mig på innan. Kanske en bit längre fram och lite närmare det jag söker.

 

Jag tror jag börjar finna nya stigar och mönster.