Barnskrik ekar mellan husen på gården och det blir närmast en självdestruktiv handling att låta bli att stänga fönstret som står på vid gavel.

 

Jag har blivit så känslig för alla intryck och kan få ångest av minsta lilla, men försöker vända på och se det fina i det. Jag är hellre överkänslig än avtrubbad. Hellre mottaglig än avstängd. Försöker jag få hjärnan att stänga ute ljuden blir de jobbiga, men tillåter jag mig istället att bli än mer mottaglig och utforskande kan jag vända det jobbiga till något fint, inspirerande, givande, intressant, tankeväckande..