Försöker komma vidare men lämnar för mycket bakom mig. Visst ska man släppa det ohälsosamma, men man kan inte släppa allt, det fungerar inte och skapar bara förvirring.

 

Hur avgör man?

 

Jag önskar jag visste vem jag var. Vissa dagar tror jag att jag vet men egentligen har jag inte en jävla aning. Därav sökandet efter nya identiteter. Försöker blir den jag vill vara, men inser att jag redan till stor del är den människan och ändå känner mig precis lika osäker och oälskad.

 

Vad gör man då?

 

 

Så gjorde hon det. Slöt ögonen och tillät sig tappa fotfästet.

 

Nu svävar jag inte, jag faller. Men inte nödvändigtvis nedåt. Jag bara faller, sådär så det känns i hela kroppen. Säkert kommer en punkt då jag krashlandar, men kanske en bit ifrån den fasta mark jag förlitade mig på innan. Kanske en bit längre fram och lite närmare det jag söker.

 

Jag tror jag börjar finna nya stigar och mönster.

 

 

Försöker fly från den jag är för att finna mig själv. Svävar mellan världarna och tvekar, vet inte vilken jag ska landa i. Allt blev plötsligt så abstrakt och jag vet att jag försätter mig i det själv. Kanske är det modet som sviker. Kanske måste jag för en gångs skull våga bryta mig ut.

 

 

Barnskrik ekar mellan husen på gården och det blir närmast en självdestruktiv handling att låta bli att stänga fönstret som står på vid gavel.

 

Jag har blivit så känslig för alla intryck och kan få ångest av minsta lilla, men försöker vända på och se det fina i det. Jag är hellre överkänslig än avtrubbad. Hellre mottaglig än avstängd. Försöker jag få hjärnan att stänga ute ljuden blir de jobbiga, men tillåter jag mig istället att bli än mer mottaglig och utforskande kan jag vända det jobbiga till något fint, inspirerande, givande, intressant, tankeväckande..

 

 

Ibland önskar jag att världen var lite mindre färgfull och lite mer skimrande.

 

 

Tackade nej till kräftskivan i sista stund.

 

Bytte kräftor mot tacos, partymusik mot favoritmusiken, konversation mot kreativitet. Bytte umgänge med andra mot umgänge med mig själv, och jag gillar det.

 

Jag tycker om mig själv så länge jag får tillåtelse att vara bara jag, och aldrig har jag så mycket tillåtelse att vara jag som när jag är ensam. För minst lika viktigt som det är att vårda relationer till andra är det att bygga och bevara en bra relationen till sig själv. Ikväll gör jag det fullt ut.

 

 

Jag älskar dig. Så är det. Älskar dig så mycket att det gör ont.

 

 

Självklart gör jag det. Jag uträttar saker, påverkar människor. Om jag försvann skulle människor bli ledsna och det skulle bli en tom plats kvar där jag funnits. Det är viktigt att ta plats, syns man kan man påverka till det bättre. Påverkar man känns det bra inombords. Påverkar man har man plötsligt gett sig själv och livet mening.

 

Isolerar man sig och håller sina åsikter inom sig tappas meningen bort, även om de är bra måste de delas för att finnas och kännas.

 

 

Jag är en kreativ person som tycker om att gå emot normen. Klär mig helst i bekväma löst sittande Second Hand fynd och använder inte make up. Håret har fått uppleva en rad olika frisyrer men jag trivs bäst när det är blont och solblekt, halvlångt och lite smårufsigt. Tycker fräknar och tatueringar är de finaste accessoarerna som finns.

 

När jag var liten visste jag att jag skulle bli uppfinnare eller fotograf. Idag pluggar jag produktutveckling och driver förhoppningsvis snart eget fotoföretag vid sidan om studierna.

 

Jag trivs med min kropp och mitt utseende och skulle inte vilja vara någon annan. Jag är snäll och omtänksam, bryr mig genuint om andra människor. Jag har en konstnärlig blick och är musikalisk vilket gör att jag kan beröra med det jag skapar, något jag älskar att göra. Jag har en inre glöd och driv som gör att jag sällan ger upp när jag väl bestämt mig för något. Jag vet att den kommer ta mig dit jag vill i livet.

 

 

Det är där det ligger. Du måste släppa taget för att komma någonstans. Jag tänker att här blir ett paralellt universum där du gör just det. Här gör du det du annars inte gör eftersom tankarna tar för många varv genom hjärnan. Här stoppar du tankarna innan de far iväg och gör det känslorna säger åt dig att göra. Det är så det måste bli.

 

Det som skrivs här är kanske till en början inte det som händer utan det som skulle kunna hända. Det som borde ha hänt. Det som förhoppningsvis tillslut händer. Går det att förstå? Nu kör vi!